Livet har stannat upp

Hjärnblödning! Verkligheten är fortfarande så himla svår att greppa. Det går inte att förstå. Det går inte in. Varför reagera när man kan stänga av? Och denna otroligt sjuka trötthet... Varje dag i två veckor var jag uppe på sjukhuset, lika nervös varje gång. Förberedd ifall telefonen skulle ringa. Alltid på helspänn med migrän var och varannan dag. Bilkörning genom tunneln i rusningstrafik. Regn och åter regn. Bara att ringa på dörrknappen till avdelningen varje gång var en pärs. Men jag gjorde det! Jag satt där, hängde med på röntgen, fikade i en ej glutenfri cafeteria, knallade med på promenaderna i korridorerna, var med på samtal med läkarna, var social på ett sätt jag inte brukar vara. Ja, listan kan nog göras betydligt längre än så. Men just nu behöver jag bara få skriva av mig... Sista veckan har varit lite lugnare, men det är fortfarande svårt att koppla av. Svårt att sova på nätterna osv. Men det går framåt. Läkningsprocessen har gått framåt. Och jag behöver inte heller vara med varje sekund. Det räcker att jag bara är, att jag bara finns där. Men jag vågar inte riktigt släppa taget ännu. Vågar inte riktigt andas ut. Vågar inte riktigt tro på vad som faktiskt hänt. Men kampen går vidare och vi kan bara hålla tummarna för att det fortsätter åt rätt håll!