Växjö Pride 2018
När det inte blev som man tänkt - så får man göra det bästa av det ändå   

Rent mentalt är jag slut, så himla slut! Som en trasig duracellkanin. Verkligheten gör ont. Kaoset gör ont. Smärtan gör ont. Stressen gör ont. Men livet fortsätter...

I fyra dagar har jag legat platt fall och stirrat ut i ingenting. Jag synkar liksom inte med resten av världen just nu. Jag synkar inte alls! Livet känns så jävla meningslöst. Jag passar inte in någonstans längre. Trots att jag vet att det inte är mitt fel att andra människor beter sig illa, så är det ändå jag som får stå för konsekvenserna. Visst finns det ett fåtal folk som försöker, men det händer ändå ingenting. Och jag bara faller...

"Vaddå, du mår ju inte så dåligt!!!"

Ursäkta, men vem fan har rätt att bestämma över hur jag mår och hur jag känner? Ingen! När någon säger "Prata med mig" och sen får man bara käftsmällar tillbaka. Hur okej är det??? Är trött på allt nu! Hur jag än gör så blir det bara fel! Och vad som än händer så verkar det dessutom alltid vara mitt fel! Och självklart får jag ju skylla mig själv...

25 avbokade stöd hittills under sista två veckorna talar sitt tydliga språk. Och då är inte bostödets avbok ens inräknade. Men vem bryr sig? Egentligen? Inte dom i alla fall! För det var ju precis så här dom ville att det skulle bli! Men en sak är i alla fall säker. Det gör jävligt ont att inte bli tagen på allvar! Framförallt av personer som får betalt för att stötta och hjälpa mig till en fungerande vardag. En fungerande vardag??? Välkommen till verkligheten som kallas K A O S !!!