OJ OJ OJ

Vill skriva så mycket men vet inte riktigt vart jag ska börja... Mitt liv rullar på, samtidigt är det så totalt kaos! Alla förändringar hit och dit skapar en ångest som äter upp mig inifrån, och stressen gör sig påmind i varje andetag. När jag opererades akut i början av januari (då dom tog bort gallblåsan) önskade jag att jag aldrig hade vaknat upp ur narkosen igen. Idag är jag glad att jag gjorde det, men livet är så rörigt att jag ändå har självmordstankar. Ja jag har krashat, så sent som nu i påsk. Och jag föll hårdare än jag gjort på riktigt riktigt länge! Att sen få höra att jag inte alls verkar må så dåligt som jag säger att jag gör, är bara rent provocerande. Alla är olika, alla reagerar olika, alla beter sig olika, men framförallt så har alla rätt att må dåligt! Att inte bli tagen på allvar av folk som finns till för att stötta mig i vardagen är oerhört kränkande. Men jag kan inte göra så mycket mer än att vara ärlig och säga som det är. Och prata med dom som verkligen bryr sig! Dom som hjälper mig att leva! Inte bara överleva...

TRÖTTARE ÄN TRÖTTAST

Har ännu inte riktigt landat efter allt som har hänt, men jag är tillbaka i min egen vardag igen och försöker landa så gott det går. Får väl helt enkelt bara ta en dag i taget. Sen får tiden utvisa vad som händer framöver!

Som tur är har jag många vettiga människor runt omkring mig just nu. Ni vet - såna personer som livar upp vardagen en aning - såna personer som kan få mig att garva trots att jag egentligen bara vill bryta ihop - såna personer som verkligen gör allt och lite till för att jag ska må så bra som möjligt - såna personer som helt enkelt får mig att känna mig värdefull...

Har tröttnat på sömnlöshet och mardrömmar. Inatt vill jag sova! Så tänker påbörja processen redan nu. Godnatt Världen!

❤ KRAM ❤

Livet har stannat upp

Hjärnblödning! Verkligheten är fortfarande så himla svår att greppa. Det går inte att förstå. Det går inte in. Varför reagera när man kan stänga av? Och denna otroligt sjuka trötthet... Varje dag i två veckor var jag uppe på sjukhuset, lika nervös varje gång. Förberedd ifall telefonen skulle ringa. Alltid på helspänn med migrän var och varannan dag. Bilkörning genom tunneln i rusningstrafik. Regn och åter regn. Bara att ringa på dörrknappen till avdelningen varje gång var en pärs. Men jag gjorde det! Jag satt där, hängde med på röntgen, fikade i en ej glutenfri cafeteria, knallade med på promenaderna i korridorerna, var med på samtal med läkarna, var social på ett sätt jag inte brukar vara. Ja, listan kan nog göras betydligt längre än så. Men just nu behöver jag bara få skriva av mig... Sista veckan har varit lite lugnare, men det är fortfarande svårt att koppla av. Svårt att sova på nätterna osv. Men det går framåt. Läkningsprocessen har gått framåt. Och jag behöver inte heller vara med varje sekund. Det räcker att jag bara är, att jag bara finns där. Men jag vågar inte riktigt släppa taget ännu. Vågar inte riktigt andas ut. Vågar inte riktigt tro på vad som faktiskt hänt. Men kampen går vidare och vi kan bara hålla tummarna för att det fortsätter åt rätt håll!

Terminens första körövning är avklarad. Har lite väl mycket oro i kroppen och kaos i skallen, så det gick väl som det gick. Men det är skönt när strategierna för en gångs skull fungerar. Och jag har fortfarande Världens Bästaste Körledare - som är värd mer än ord kan beskriva! 

När bostödet sviker så är det återigen jag som får stå för konsekvenserna. Jag väntar fortfarande på att "dom" ska höra av sig. Lär väl få vänta förgäves! Och imorgon haglar väl bortförklaringarna som vanligt... Så medans jag försöker varva ner och återfå lugnet igen, så hoppas jag bara för deras egen skull att ingenting allvarligt hänt. Och att jag kan få sova några timmar inatt i alla fall. Det återstår väl dock att se...

Ta hand om er!

Skogsmulle med migrän

Men det var skönt ute i skogen igår ändå! Avslappnande på nåt sätt. Välbehövligt. Lugnt. Tyst. Befriande. Okej, småkryp är inte riktigt min grej, men jämfört med alla stressande människor omkring mig så kändes den biten rätt så lindrig. Och svamp hittades ju också...

Ta hand om er!

Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt...

Nu kan jag också säga att jag har varit på Öland. Och jag är sjukt nöjd och lycklig över att jag valde att följa med! Bortsett från den onödiga piken som fick mig att bryta ihop, stressen, magkrampen och åksjukan så var det värt det alla gånger om. Tack Bästaste G för att jag fick chansen att uppleva det! Och tack för att jag får vara mig själv - det betyder mycket att få vara med på "mitt" sätt. Även om det är från "VIP-läktaren"...

Grattis på födelsedagen min älskade änglavän!

Saknaden gör fortfarande ont, så himla otroligt ont. Du fattas mig. Du fattas oss. Du fattas helt enkelt i denna galna värld. Jag vet att du finns med mig, att din skugga vakar över varje steg jag tar. Jag vet att din stjärna i himmelen lyser som starkast när jag saknar dig som mest. För du var min vän! Du är min vän! Och jag älskar dig - till evigheten och tillbaka...

Det finns bostöd och det finns bra bostöd!

Har kört all in på städning idag, vilket verkligen behövdes. Strax dags för lite avslutande tidningsrens och fotboll på tv.

Ser fram emot att få träffa Byrackan imorgon, så nu hoppas jag bara att det blir så också - sen "MiniTilda" efter det. 

Kan ärligt talat inte bli så mycket bättre!

   Utan dina andetag

KRAM