Jag är så jävla less på allt just nu!

Jag har varit i kyrkan ikväll och lyssnat på kören. Känns jobbigt att inte vara med själv, men samtidigt så klarar jag inte av den biten nu. Jag tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt kul att sjunga längre! Jag har inte ens varit på dom sista körövningarna, och det suger... Kanske är det bara på grund av otrygghet? Kanske är det depressionen som är på väg tillbaka? Jag vet inte... Vet bara att jag saknar den där riktiga livsgnistan. Den där gnistan som gör att det känns värt att kämpa, som ger livet en mening. Den där gnistan som gör att smärtan på insidan går att hantera, att man inte hela tiden faller tillbaka och får börja om på ruta ett igen.

Det är så otroligt jobbigt att ständigt behöva fajtas mot det destruktiva, mot mörkret som finns inom mig. Att varje morgon vakna med samma tanke: Ska jag överhuvudtaget stiga upp ur sängen idag? Sen bryts dom första tankarna när bostödet ringer på dörren. Har jag inte gått upp innan, så måste jag göra det då!

Go'natt