Ja jag vet att du vet...

Kyrkogården känns just nu som mitt "andra hem".

Det är dit jag flyr när livet blir FÖR jobbigt. När sorgen och saknaden gör sig påmind, eller någonting händer som rubbar mig så totalt ur balans. Jag vet att det måste få ta den tiden det tar, att sorg och brustna hjärtan tar tid att läka. Fast riktigt hel kommer jag nog aldrig att känna mig igen...

Citerar Karin Boye;

"Du är det bästa jag har, ty intet gör ont som du"