Fick höra den klart sämsta kommentaren hittills på jobbet idag. Visst att dom vill mitt bästa - men ibland undrar man faktiskt... Hur jag än väljer att göra nu så kommer det att få konsekvenser! Hur jag än väljer att göra så kommer det ändå att gå åt helvete! För är jag kvar - så kommer det att få konsekvenser. Och byter jag - så kommer det också att få konsekvenser. Frågan är väl bara vilka konsekvenser som egentligen är värst? Dom som innebär att jag lackar ur på jobbet - eller dom som innebär att jag slutar att gå till jobbet..?

Blev påmind om en grej som hände på banken... "Om vi flyttar på S så försvinner problemet!" Men det dom inte räknade med när dom kickade mig - var att problemet fortfarande fanns kvar... Konstigt? Nej! För det var ju inte jag som var själva grundproblemet... Men känslan är ungefär densamma som nu - varför är det alltid jag som måste flytta på mig? När jag för en gångs skull känner att det börjar funka igen... När jag för en gångs skull känner motivationen... När jag för en gångs skull börjar känna mig hemma någonstans... Varför måste ni då smula sönder den enda lilla gnista jag har? Varför måste ni då rycka undan tryggheten? Jo, för att ni TROR att det är det bästa alternativet...

Jag vet att vissa personer förr eller senare kommer att läsa detta inlägg. Men jag bryr mig inte! I så fall får dom väl göra det... Eftersom jag fortfarande är en aning upprörd så bestod kvällens samtal med Emma enbart av jobbet. Och nej, jag syftar inte på MonsterÄngelnEm... Det som händer, det händer! Det enda jag kan göra - är mitt bästa! Men varför ska jag hela tiden ge efter? Jag vet ju vad som är bäst för mig! Eller..?