Undra hur länge stubinen räcker?

Har pratat mycket med bostödet idag - om hur det känns på jobbet just nu. För det var längesen jag var så här nära ett utbrott... Jag försöker att inte tänka på det, men det är svårt. Jag försöker att inte handla impulsivt, men det är svårt. Jag försöker att intala mig själv att det kommer att gå lättare snart, men det är svårt. För verkligheten är svår... Innan tyckte jag att det var kul att gå till jobbet, riktigt så känner jag inte nu. Men jag gör det ändå, om än något motvilligt! Tyckte verkligen att jag hade börjat komma in i rutinerna igen, men ärligt talat så känns det som om dom snart kommer att ryka all världens väg. För motivationen börjar att tappa taget...

Nya hyresvärden har ringt och skojat till det en aning. "Okej du är 1,71 lång alltså? Då sätter jag in titthålet i dörren på 2,10 så får du en pall också..."

Sorry Monstret - bara Gremlin som är i farten igen...

KRAM ♥