DUMMA IDIOT

Ibland går det bara snett - så enkelt är det! Så jag antar att det är dags att börja om på nytt igen. Men förbannad är jag fortfarande... Varför? Varför måste "någon" vara så himla taskig? Har jag inte rätt att reagera när jag anser att någonting börjar spåra ur? Har jag inte rätt att säga ifrån om det uppstår en situation jag inte mår bra av? Har jag inte rätt att tala om vad jag känner, tycker eller tänker? Tydligen inte! Jag ska bara snällt rätta in mig i ledet och bli överkörd som alla andra - vare sig det är rätt eller fel... Det är en sak att hela tiden få höra hur viktigt det är att jag säger som det är - men en helt annan att jag sedan får en fet käftsmäll tillbaka. Varför skulle det vara okej lixom..? Man ska inte jobba med människor om man inte kan ta emot kritik som faktiskt är befogad. Och man ska absolut inte göra som denna "någon" gjorde heller. Att gå in i försvarsställning är kanske rätt naturligt, men att sedan komma med värsta föreläsningen om både det ena och andra känns bara så totalt onödigt. Som om jag någonsin skulle öppna käften och säga sanningen en gång till..? Knappast!

"Alla gör ju sitt bästa"  

Ja, visst gör alla sitt bästa. Eller? Skillnaden är bara att när/om jag skulle göra någonting som i "någons" ögon inte är mitt bästa - så får jag skit för det. För av någon anledning är det trots allt inte okej att jag bara försöker göra mitt bästa! Att sen ångesten hänger som en skugga över mig underlättar ju inte precis... Varje dag är en kamp - en kamp för att inte falla tillbaka - tillbaka till ett självdestruktivt beteende. Just nu går det väl sådär... Men även om det är tufft så tänker jag inte ge upp - inte helt i alla fall! Och även om det kan ta tid - så går det att komma upp till ytan igen. Fråga mig inte hur - ge mig bara tid...

Citerar Timbuktu; "Det är dags o vakna upp till kamp och slå tillbaka sträck upp en hand"