Kvällens cykelpass är avklarat. Det blev 7,44 km. Pjuh!

  OS-final pågår...

  Borde lägga ner nu, men tankarna går i 780... Kan inte sluta tänka! Kan inte sluta känna! Kan inte sluta kaosa! Kan inte sluta känna mig så jävla värdelös! Kan inte sluta sakna!

FAN

 JAG SAKNAR DIG PAPPA 

GODNATT VÄRLDEN

KRAM ♥

Tröttare än tröttast

Är otroligt irriterad på vissa människor - som hela tiden ska lägga sig i och påpeka och tillrättavisa fast det är totalt onödigt. Jag vet vad jag gör och har jag inte koll så frågar jag. Punkt slut!

Hela tillvaron har varit lite upp och ner sista dagarna, och jag går mer och mer in i min egen lilla bubbla. Men jag tycker om min bubbla! Jag känner mig tryggare i min bubbla! Jag trivs i min bubbla!

KRAM

♥

   Welcome to my life - Simple Plan

BOSTÖDET SUGER

Säga vad man säga vill - men det är den kassa verkligheten. Efter alla dessa år har dom fortfarande inte lärt sig ett jävla skit! Jag blir inte ens förvånad längre .. är bara så otroligt himla less på att dom fortsätter att stressa sönder mig .. att dom gör samma sak om och om och om igen...

Välkommen till kaoset liksom!

Varför måste vissa saker vara så komplicerade?

Varför måste människor vara så komplicerade?

Varför måste verkligheten vara så komplicerad?

Varför måste livet vara så komplicerat?

Längtar .. längtar bort .. längtar bort till landet som inte gör lika ont att leva i!

   KRAM   

 Kanske är dags att skaffa den där voodoodockan nu - som jag lovade att döpa till Christian...

"Kronisk njursvikt, stadium 3"

Verkligheten börjar komma ifatt, och vissa dagar är en aning jobbigare än andra. Det är snart dags att genomföra en 24-timmars-mätning av blodtrycket igen. Kan inte påstå att jag ser fram emot det, men det måste ändå göras. Sen blir det troligen medicinändringar och blodtrycksmedicin nummer fyra. Försämringen går lite för fort och åt helt fel håll. Jag är inte redo för det här! Inte nu! Inte sen! Aldrig! Men jag vet ju att den dagen kommer, att jag förr eller senare kommer att behöva såväl dialys som transplantation. Visst, idag kan jag erkänna att jag faktiskt är livrädd för att påbörja dialys, även om det fortfarande är rätt långt dit. Jag kan fortfarande blunda för sanningen, i alla fall ett tag till! Tröttheten är vissa dagar lika jobbig som vetskapen om att cystorna äter upp njurarna. Och smärtan av en cysta som brister är dessutom fruktansvärd. Jag vet, jag har själv upplevt det. Den gången slutade det med både ambulans, morfin och antibiotika...

Nej, allting är inte skit just nu!

Jag har till exempel börjat jobba igen, lite mer än jag gjorde innan semestern. Men efter första veckan känns det fortfarande bra. Så det är bara att köra på nu! Okej, dom tycker fortfarande att jag är oroväckande tyst nu för tiden, men jag bryr mig inte så mycket om det. I alla fall inte så länge jag känner mig trygg på jobbet! Och jag har börjat cykla regelbundet på motionscykeln, vilket sägs vara bra i alla fall. Dessutom börjar kören öva snart igen...

För ett tag sen träffade jag typ världens mysigaste tjej, ni vet, en sån där person som får livsgnistan att hitta fram igen. En sån där person som kan få en att le fast tårarna egentligen rinner. En sån där person som har lika sjuk humor som en själv. En sån där person som man bara skulle kunna hänga med hur länge som helst. En sån där person som kan göra en superlugn, trots att man befinner sig i upplösningstillstånd. En sån där person som man bara klickar med. Helt enkelt en sån där person som är lite för bra för att vara sann... Ibland önskar jag att jag aldrig hade träffat henne. Oftast är jag glad att jag faktiskt gjorde det. Men mest av allt - gör det faktiskt rätt ont - att veta - att jag troligen aldrig kommer att träffa henne igen... Så ogilla mig om du vill, men jag är i alla fall ärlig!

KRAM

Det är jobbigt att vara beroende av andra för att få vardagen att gå ihop. Framförallt när alla är typ sjuka och borta samtidigt! Det är dessutom så många saker som har havererat totalt sen "A" slutade - saker som dom andra i bostödet borde hjälpa mig med. Men varför skulle viktiga saker ens vara viktiga?!? Saker som struktur och fasta rutiner? Veckoscheman som stämmer? Att hålla saker som man lovat? Regelbundna matvanor? Sömn? Brytande av isolering? En stressfri tillvaro? Varför skulle såna självklara saker egentligen vara viktiga? Varför skulle ens mitt liv vara viktigt???

Efter 8 år kan jag fortfarande inte svara på frågan från bostödet: "Vad vill du att vi ska göra nu?" Svaret blir alltid detsamma, dvs "Jag vet inte." För det är precis så det är! Och följden blir då att vi inte gör något alls på hela det stödet. Jag kan fortfarande inte avgöra vad som är viktigt att göra just nu eller vad som kan vänta, och det vet dom. Men istället för att göra saker så enkla som möjligt så måste dom alltid komplicera till det. Varför inte bara säga typ: "Jag ser att du behöver göra det här. Då gör vi det nu!" Tänk hur mycket mindre frustration det hade skapat... Att uppdatera magnettavlan är dom också bedrövliga på! Trots att det är schemalagt så blir det inte av - för att dom skiter i det! Ja, meningen är att vi ska göra det tillsammans, för att vi ska vara överens om det och för att jag inte ska kunna fuska med stjärnsystemet. Men vilka är det som fuskar då? Egentligen? Att jag inte orkar tjata på dom längre är väl en sak, men dom bryr sig ju inte ens om konsekvenserna...  Eller reaktionen jag får när dom nästan varje måndag får veta att jag inte har skrivit någon inköpslista inför veckohandlingen. Men är det så jävla konstigt då? Det är ju liksom dom själva som ska hjälpa mig att få den gjord...

Antar att jag har gnällt färdigt för idag. Blir väl lätt så när jag inte får det stödet jag behöver. 

OVER AND OUT

KRAM

Helt klart ett av dom bästa köpen genom tiderna! TANGLES is da shit! 

Intog scenen på kvällens körövning - med dom bästa! Sjöng som om jag inte hade gjort nåt annat. Och spelade lite hattigt på pianot en stund efteråt. Men men... Jag var ändå lugnet själv ikväll!

Bara ett tips: Svär aldrig i kyrkans mikrofon - ifall du inte är säker på att den är avstängd!

OVER AND  OUT

KRAM

Det har hänt MYCKET under dom senaste åren och därav finns inte heller orken att uppdatera så ofta! Men men, förr eller senare så kommer jag tillbaka. Det är väl så det brukar vara... Att jag fortfarande är rätt sönderstressad är egentligen inte speciellt konstigt, med tanke på vad dom flesta runt omkring mig ständigt utsätter mig för! Men jag är fortfarande en fighter, och en fighter ger inte upp. Så är det bara!!!

Vad sägs om lite snygg ögonskugga? Förra årets två nödvändiga operationer har dock gett resultat. Nu mår ögonen bättre än på länge, och jag har till och med kunnat börja använda linser lite smått igen. Känns helt underbart!

Livet är väldigt upp och ner! Kör sjukgymnastik ett par gånger om dagen nu, och besök hos sjukgymnast typ en gång i veckan. Har en armbåge som efter ett års tid fortfarande krånglar samt en klämd nerv i typ axeln. Smärtan är hemsk, men vad gör man inte för att bli bra igen? Att stress ligger bakom mycket av det tvekar jag inte en sekund på, men hur lätt är det att slappna av då? Att vara både hyperaktiv och avslappnad är liksom inte riktigt min grej...

En dum fråga får ett dumt svar!

- Hur länge till ska du egentligen gå till sjukgymnasten?

- Öh, antagligen lika länge som ni fortsätter att stressa mig..!

OVER AND OUT

KRAM ♥

Livet börjar så sakta återvända igen - känns det som i alla fall!

För första gången på väldigt länge börjar det kännas kul att leva igen. Det börjar för en gångs skull hända lite positiva saker. 1,5 års ständig värk är till exempel äntligen över, så nu slipper jag fortsätta leva på värktabletter. Dom flesta läkarna jag mött under denna tid har betett sig som rena idioter, men tack vare en engagerande tandläkare så har jag till slut fått den hjälpen jag behöver för att bli frisk igen. Och jag är på rätt väg... Har dock en bit kvar innan jag kommer dit, men jag ger mig inte! Har jag kommit så här långt så ska jag klara av det hela vägen, så är det bara!

Till er som läser detta - ta hand om er!  

KRAM ♥