Hur kan nånting som verkar vara så bra - sluta så himla fel..?

Jag slutar aldrig att skaka. Snälla hjälp mig! Ångesten äter upp mig och jag flyr - flyr ifrån det som är rätt och riktigt - flyr ifrån det som känns tryggt. Vet inte vad jag ska göra! Vill bara släppa ut allt och låtsas som om omvärlden inte längre finns. Jag är inte ensam - jag vet det. Men jag fixar inte att ta kontakten heller - vågar inte be om den utsträckta handen. Rädd! Livrädd! Det är just nu jag mot omvärlden - jag mot dig - jag mot allt - men framförallt så är det jag mot mig själv... Jag gav ännu en gång allt jag hade - ännu en gång utmanade jag mig själv - och utåt sett så lyckades jag också hur bra som helst..! Där och då fanns det inget alternativ - men jag är i alla fall glad att jag väntade med att köra därifrån... Har inte en aning om hur länge jag egentligen satt i bilen - men jag vet att jag lämnade parkeringen precis utanför kyrkan exakt klockan 12:50. Om du gick förbi mig? Ja, det gjorde du! Men jag antar att du var rätt säker på att jag redan hade stuckit därifrån..? Hade ju rätt bråttom ut - fast mest för att paniken inte visste några gränser - och jag inte heller visste vart jag skulle ta vägen... För ibland blir bara det enkla så oerhört svårt!

Jag vill fortfarande så oerhört mycket - men alla sidor av mig själv hänger inte alltid riktigt med. På några få sekunder kan hela min värld rasa samman på nytt igen - och det är då som jag tappar bort en del av mig själv! Det är då som jag flyr ifrån verkligheten! Det är då som jag flyr ifrån mig själv! För det är väl klart att man vill hålla fasaden uppe så länge som möjligt? Att man inte vill att alla runt omkring ska se när man bryter ihop? Att man inte vill skilja sig ifrån mängden? För när tårarna är riktigt nära så saknar jag ord... När tårarna är riktigt nära så blir det bara kaos... När tårarna är riktigt nära så orkar jag inte stå emot... Då blir det enkla så oerhört svårt!

♥