"Kronisk njursvikt, stadium 3"

Verkligheten börjar komma ifatt, och vissa dagar är en aning jobbigare än andra. Det är snart dags att genomföra en 24-timmars-mätning av blodtrycket igen. Kan inte påstå att jag ser fram emot det, men det måste ändå göras. Sen blir det troligen medicinändringar och blodtrycksmedicin nummer fyra. Försämringen går lite för fort och åt helt fel håll. Jag är inte redo för det här! Inte nu! Inte sen! Aldrig! Men jag vet ju att den dagen kommer, att jag förr eller senare kommer att behöva såväl dialys som transplantation. Visst, idag kan jag erkänna att jag faktiskt är livrädd för att påbörja dialys, även om det fortfarande är rätt långt dit. Jag kan fortfarande blunda för sanningen, i alla fall ett tag till! Tröttheten är vissa dagar lika jobbig som vetskapen om att cystorna äter upp njurarna. Och smärtan av en cysta som brister är dessutom fruktansvärd. Jag vet, jag har själv upplevt det. Den gången slutade det med både ambulans, morfin och antibiotika...

Nej, allting är inte skit just nu!

Jag har till exempel börjat jobba igen, lite mer än jag gjorde innan semestern. Men efter första veckan känns det fortfarande bra. Så det är bara att köra på nu! Okej, dom tycker fortfarande att jag är oroväckande tyst nu för tiden, men jag bryr mig inte så mycket om det. I alla fall inte så länge jag känner mig trygg på jobbet! Och jag har börjat cykla regelbundet på motionscykeln, vilket sägs vara bra i alla fall. Dessutom börjar kören öva snart igen...

För ett tag sen träffade jag typ världens mysigaste tjej, ni vet, en sån där person som får livsgnistan att hitta fram igen. En sån där person som kan få en att le fast tårarna egentligen rinner. En sån där person som har lika sjuk humor som en själv. En sån där person som man bara skulle kunna hänga med hur länge som helst. En sån där person som kan göra en superlugn, trots att man befinner sig i upplösningstillstånd. En sån där person som man bara klickar med. Helt enkelt en sån där person som är lite för bra för att vara sann... Ibland önskar jag att jag aldrig hade träffat henne. Oftast är jag glad att jag faktiskt gjorde det. Men mest av allt - gör det faktiskt rätt ont - att veta - att jag troligen aldrig kommer att träffa henne igen... Så ogilla mig om du vill, men jag är i alla fall ärlig!

KRAM