Varit på jobbet bägge gångerna denna veckan - mer än på väldigt länge!

Har ÄNTLIGEN kommit iväg till doktorn med min värkande stortå. Ja jag vet - det tog ju liksom bara 8 månader... Men jag är så himla rädd för att dom kanske måste dra nageln snart! Tyvärr överdriver jag inte när jag säger att HALVA stortånageln är svart/blå/brun! Doktorn såg faktiskt en aning bekymrad ut när hon såg den - och det tog inte många minuter innan hon sa att hon ville skicka en remiss till Kirurgiteamet. Så hoppas jag blir kallad dit snart! Men fram tills dess är det enbart sandaler som gäller. Får inte ha någonting alls som på något sätt trycker emot tånageln. Så vanliga skor är bannlysta just nu! Dessutom fick jag rekommendationen att ha sandalerna på även inomhus - eftersom jag fortfarande springer in i saker rätt så ofta. Men med sandalerna på så kanske jag kan lindra dom värsta smällarna lite grann i alla fall...

Börjar få kontroll över blodtrycket igen. Bara efter sista dosjusteringen har jag märkt en stooor skillnad. Trapporna upp till 3:e våningen känns helt plötsligt inte lika jobbiga - 9 gånger av 10 så behöver jag inte heller stanna förräns jag är nästan ända uppe. Och det går snabbare med återhämtningen efter ansträngning. Blodtrycket ligger (till och från) lägre än någonsin - men jag är inte lika "konstig" i huvudet längre, inte lika yr och framförallt så slipper jag dom där skyhöga trycken som jag hade innan... Nackdelen mitt i allt detta är att kreatininet har höjts en aning till sen sista blodprovet - men det är "helt acceptabelt i samband med blodtrycksmedicinsökningen" enligt njurläkaren. Men visst, ibland är det faktiskt JOBBIGT att veta att njurfunktionen sakta men säkert går åt fel håll...

Har käkat på McDonalds med H idag - gick ju hur bra som helst!

 Mötte även en före detta kompis inne i affären - kanske inte lika kul. Vi har inte haft kontakt på typ 2 år så man kan väl lugnt säga att det kändes lite kyligt. Men jag har ärligt talat ingenting att säga till henne längre! För hon gjorde sitt val - och efter det valet och dom orden hon uttryckte - så har hon ingenting i mitt liv att göra. Varken nu eller i framtiden! Kanske låter hårt - men det var faktiskt hon själv som bröt kontakten - inte jag...

Racet med Lilla huset på prärien är nu över - har sett klart på alla 9 säsongerna. Så nu går jag över till Skärgårdsdoktorn och efter det får vi se. Funderar på att köra Beck rakt igenom...

KRAM ♥

GLAD MIDSOMMAR

Har varit ute i regnet på Sjöliden idag... Lite oroligt var det allt, men det gick ju bra ändå! Blev dock en aning impulsiv och rastlös när nerverna började spöka - men både J och Smurfen gjorde ett bra jobb för att hålla mig lugn! Med andra ord så blev det en hel del "flum" och J övertalade mig att hänga med på promenad - i alla fall 1 av 2 gånger - för 2:a gången var det jag som ville ha med henne... Ha Ha

Bättre än så här blir det inte just nu! Hoppas ni alla haft en trevlig midsommar & har det bra! För min del hoppas jag att nästa vecka blir lite mindre intensiv, så att jag hinner ikapp mig själv igen... Kanske ta det lite lugnt? Kanske jobba lite? Kanske bara vara..? Får helt enkelt se vad som händer och sker!

TACK du anonyma (men ej anonyma) människa för dagens hälsning - den värmde!!!

KRAM ♥

Idag har jag varit på friluftsgudstjänst i det något ostadiga vädret. Men det gick ju hur bra som helst! Kören skötte sig (igen) fast jag inte var med och sjöng. På frågan om hur jag tyckte att det lät vet jag nu äntligen vad jag skall svara: "Jag förskönar sanningen lite - alltså säger jag ingenting" Men om jag verkligen tycker att det låter riktigt bra - så är det klart att jag säger det i så fall... Är glad över att fortfarande få vara en av dom - att få tillhöra någonting som verkligen betyder någonting! Även om det är lite kaos ibland - och det inte riktigt blir som det är tänkt - så får jag vara med och framförallt så får jag vara den jag är! Varje övning är en kamp - vissa gånger betydligt jobbigare än andra - men en dag i framtiden så skall jag nå dit jag innerst inne vill! För jag vet att jag kan - med en frisk hals och med rätt stöd ifrån dom runt omkring... Dessutom tänker jag inte bryta mitt sista löfte till min gamla körledare! Så det så!

Skänker en extra tacksam tanke ikväll till den Bästaste & den Coolaste - för att ni hjälper mig att hålla mig ovanför ytan! ♥

 Just nu tänker jag på Dig - för det är dig jag verkligen saknar! Vet att det inte längre spelar någon som helst roll, du gjorde ditt val och i brist på mod valde du att gå vidare med någon annan. Jag kommer aldrig någonsin att kunna hata dig - men jag hatar det du gjorde emot mig när du krossade mitt hjärta... För du bröt ner mitt innersta till små beståndsdelar och lämnade mig sedan ensam, så totalt iskall... Tiden med dig var ingen dans på rosor, allt var ju på dina villkor. Men jag fick ändå uppleva hur det kändes att vara riktigt kär, sådär kär så att man är beredd på att göra nästan vad som helst. Som att hoppa på fel buss ute i ödemarken och komma försent till "hemmet" - där man sen skulle lämna en vettig förklaring till varför man var så sen - och givetvis utan att avslöja något. Förnekelse? Nej, i alla fall inte ifrån min sida... Jag offrade i princip allt för dig - för dig och dina barns skull - men det räckte inte. Du räckte inte... Dom få stunderna vi fick vara själva - då du var dig själv - var värdefulla för mig. Jag ville ju bara få vara i din närhet - ville ju bara få känna mig älskad - ville ju bara få älska dig. För trots allt som vi gått igenom så var det precis det jag gjorde - jag älskade dig! Kanske var det också därför ditt svek gjorde så otroligt himla ont..? Och kanske är det just därför jag fortfarande tvekar..? Varför var du tvungen att komma igenom mina murar - för att sedan bara kasta bort mig? Uppenbarligen var jag inte så viktig för dig! Men det var du för mig! Du betydde allt för mig! Men aldrig mer - du skall aldrig mer få göra mig illa, aldrig mer... FAN vad jag hatar att fortfarande älska Dig!

Åh älskade nyckelringar! Har varit på jobbet idag - för första gången på väldigt, väldigt, väldigt länge. Var visserligen inte där i mer än 90 minuter - men jag var i alla fall där! Och jag fick dessutom knipsa ihop mina älskade nyckelringar igen!

Var i Hjortsberga i söndags och lyssnade (som så många andra - pjuh) på Musik i sommartid. Imponerad är bara förnamnet..! Trots panikångesten så var det precis det jag behövde just då. Plus att jag behövde en push ifrån den Bästaste och ifrån den Coolaste... "När natten är som mörkast - har den redan vänt" Eller hur var det nu igen..? Oavsett så är jag i alla fall grymt stolt över mig själv - för jag fixade det faktiskt till slut...

Nu blir det Lilla huset på Prärien - race igen. Är snart inne på säsong 7. Sen får vi se vad det blir efter det...

Nu är det hög tid att lägga sig tror jag - så alla ni som finns därute, får ha det så himla bra ni kan!

KRAM ♥ på återseende