Just nu tänker jag på Dig - för det är dig jag verkligen saknar! Vet att det inte längre spelar någon som helst roll, du gjorde ditt val och i brist på mod valde du att gå vidare med någon annan. Jag kommer aldrig någonsin att kunna hata dig - men jag hatar det du gjorde emot mig när du krossade mitt hjärta... För du bröt ner mitt innersta till små beståndsdelar och lämnade mig sedan ensam, så totalt iskall... Tiden med dig var ingen dans på rosor, allt var ju på dina villkor. Men jag fick ändå uppleva hur det kändes att vara riktigt kär, sådär kär så att man är beredd på att göra nästan vad som helst. Som att hoppa på fel buss ute i ödemarken och komma försent till "hemmet" - där man sen skulle lämna en vettig förklaring till varför man var så sen - och givetvis utan att avslöja något. Förnekelse? Nej, i alla fall inte ifrån min sida... Jag offrade i princip allt för dig - för dig och dina barns skull - men det räckte inte. Du räckte inte... Dom få stunderna vi fick vara själva - då du var dig själv - var värdefulla för mig. Jag ville ju bara få vara i din närhet - ville ju bara få känna mig älskad - ville ju bara få älska dig. För trots allt som vi gått igenom så var det precis det jag gjorde - jag älskade dig! Kanske var det också därför ditt svek gjorde så otroligt himla ont..? Och kanske är det just därför jag fortfarande tvekar..? Varför var du tvungen att komma igenom mina murar - för att sedan bara kasta bort mig? Uppenbarligen var jag inte så viktig för dig! Men det var du för mig! Du betydde allt för mig! Men aldrig mer - du skall aldrig mer få göra mig illa, aldrig mer... FAN vad jag hatar att fortfarande älska Dig!